Love & respect

Jag satt precis och funderade på en sak med tanke på mitt förra inlägg där jag påstod att jag är ytlig när det gäller migsjälv men inte andra. Det är sant kom jag på och inte något jag bara skrev för att låta som Den heliga Birgitta herself.
Jag är verkligen inte ytlig när det gäller andra människor. Klart, jag som alla andra föredrar vissa yttre attribut på andra människor men det är inget som är prioriterat.
Jag har dom vackraste vännerna i världen, de är få, men fan vad de är vackra. Det säger jag alltid när någon frågar mig om mina vänner. För mig, blir en person vacker när de har en fin insida. På fem sekunder kan jag falla för en annan människas personlighet, lika snabbt kan jag avsky dem och tycka de är de fulaste människorna jag sett. Så är det i ett specifikt fall för mig. Innan hade jag en kompis som jag tyckte var otroligt vacker, på insidan och ut. Av olika skäl så är vi inte vänner idag. Jag kan inte se på människan längre utan att jag vill tömma min mage på allt innehåll, vrida ut mina inälvor så de blir utälvor etc. You get my point. Jag tycker att människan är grotesk, hemsk, äcklig, motbjudande, you name it. Ändå är det någon som jag ser varje vecka och som inte har förändrats ett dugg på utsidan sen vi gick skilda vägar. Ganska fantastiskt, eh?!

Kärlek och respekt till Er som förtjänar det!