När jag läser det, kommer jag ihåg hur dåligt jag mådde dagen innan vi skulle hålla talet. Herregud, jag grät, jag spydde och grät lite till. Nämnde jag att jag grät? Jag var så fruktansvärt nervös. Jag hatar att hålla tal inför människor. Att stå och apa mig inför mina vänner och folk jag inte känner, har jag inga problem med, men att stå och verkligen försöka prestera något inför folk och när folk sitter och bedömer mig, det kan jag inte klara av. Såklart ville ingen börja, så vår lärare satt i raden ovanför oss i aulan och jag kände verkligen hennes blick i ryggen. Och så sa hon: "Du får börja Karolina." Så halvskrek jag: "Jag visste det! Jag kände blicken i ryggen. FAN!" Vår lärare sa "Ja, men du ser alltid så lugn ut så du lugnar säkert resten av oss också".
Lugn var allt annat än jag var inombords den dagen.
Efter att jag hade hållit talet så kom den andra läraren (som var medbedömare) fram till mig och sa att det var ett himla bra tal jag hade framfört. Ett väldigt vackert tal. Mina klasskompisar sa att dom inte ville hålla tal för att de tyckte mitt var så bra.
I betyg fick jag MVG10. Vilket är det högsta betyget man kunde få. Min lärare sa att det var ett otroligt bra tal och att jag skulle tänka på att slå in på någon sådan svenska-karriär om mitt djurintresse försvann. Jag har hört liknande saker från andra mina andra svenska lärare så jag kanske ska överväga alternativet? Fast jag började ju att läsa samhäll innan för att jag ville bli journalist av något slag. Eller krönikör. I alla fall, åter till talet. Efter hennes snälla kommentarer var jag verkligen så stolt över migsjälv. Det fick mig att växa och jag måste verkligen säga att jag tycker att mitt tal är grymt.
Iaf, here goes:
”Det är inte vår mening att bli varandra, utan att lära känna varandra, att lära sig att se andra och respektera denne för den han är”. Så sa Herman Hesse, en tysk författare som fick nobelpriset i litteratur 1946. Och det är med det citatet som jag tänkte inleda mitt tal som ska handla om respekt.
För mig handlar respekt om att visa omtanke och hänsyn för någon annan, att inte kränka denne och ge plats för dennes värderingar, tankar och känslor. Och det behöver inte stämma överrens med mitt tänkande eller mina värderingar.
En bit av en låttext som säger mig mycket om respekt heter Give some respect (visa lite respekt) som är skriven av bandet Sick of it all. Det är de två översta understrukna raderna som jag anser beskriver det jag tycker om respekt. Om en person visar respekt, så får man det tillbaka. Det är ett oavlagt löfte som jag önskar fler människor skulle leva efter.
Om man tänker på utvecklingen i samhället idag visas ingen respekt mot medmänniskor eller deras ägodelar. Du kan bli dödad för en femma, ibland inte ens det eller kanske för att du rent av hejar på ett annat fotbollslag. Du kanske har en fin klocka som någon annan inte har råd att köpa, då kanske du blir misshandlad och rånad, vem vet?!
Vi är inte ens rädda om våra egna ägodelar längre, utan vi slänger mest runt med den och är oaktsamma. Vi resonerar att vi kan köpa nya och det är inte så farligt.
Om jag ska knyta an till bilden ni har framför Er som föreställer skulpturen Non Violence som är gjord av konstnären Oscar Reutersvärd, så påminner den mig om hur viktigt det är att visa respekt för våra medmänniskor och deras värderingar och åsikter. Jag tror att krig och konflikter överlag hade kunnat undvikas till en viss del om man hade visat respekt för varandra. Då kanske det hade blivit en knut på pipan.
Idag verkar det vara för mycket begärt att be en människa att bry sig om en annan medmänniska. För mig innebär ”att bry sig om en medmänniska” att engagera sig i någon annan, lyssna på vad de har att säga och att finnas till hands.
Att fråga hur någon mår idag är ofta helt främmande för en människa. Jag tror att det hade varit nyttigt för båda parter att sätta sig ner och lyssna på varandra, att fråga ”hur mår du?” och samspela.
Om du går på stan och skulle le mot en främling du mötte, skulle de se på dig som om du kom från en annan planet och talade ett konstigt språk. Jag förstår inte riktigt varför det är så farligt att hälsa på en främmande människa. Världen hade blivit trevligare att leva i om man bara kunde få ur sig ett ”hej” och ett leende mot en främmande människa på stan.
Ett annat exempel är på bussen när det är upptaget nästan överallt och du skulle ha satt din matkasse i sätet bredvid dig medan du sätter dig tillrätta osv. När det kommer nya passagerare, står de hellre upp till sin hållplats än att fråga en simpel fråga: ”Är det ledigt här?”. En annan variant av samma problem är att det kan komma fram en person och bara sätter sig på dina saker när du håller på att flytta dem. Utan att vänta på att du ens ska hinna ta bort dina saker, utan en blick eller ett leende. Du har helt enkelt tur om du kommer hem med dina ägg hela!
För att avrunda allt jag sagt och sammanfatta det till en mening:
Om människor ska kunna respektera varandra, måste vi sluta respektera varandra för vad vi har och se människan som finns under vår dagliga fasad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar