Jag mår hur fint som helst just nu. Är gryt nöjd med mitt liv, jag åker ju till USA om 20 dagar! Dock kommer just dessa tjugo dagar att vara både stressiga och jobbiga, tyvärr. (Nu blir det risk för gnäll igen, så ni som inte orkar, ignorera de närmsta meningarna) Jag ska sätta två tentor, ett praktiskt prov och ett grupparbete på dessa tjugo dagar. Men efter det kommer det att bli sjukt fantastiskt. Just nu har jag grävt ner mig i depp-och-stress-träsket inför allt med skolan. Jag har noll motivation och det strular väldigt mycket med utbildningen och legitimationen så jag funderar väldigt starkt på att hoppa av, men det är ju en annan femma och den drar vi en annan gång. Nu ska jag fokusera på allt det bra. Så vad är bra då? Jooo, jag ska tatuera mig den 20 november! Äntligen! I 3 timmar kommer jag att sitta och plåga mig, men det får det vara värt. Jag kommer att bli awesome som fan! Min bror kommer att gifta sig (!!) Kan knappt tro det själv. Jag ska hänga i New York, shoppa (!) och träffa en massa människor. Jag kommer att få spendera thanksgiving med en traditionell thanksgiving-middag med Kristins familj etcetc. Det är ju hur mys som helst! Ska bli skönt med en semester!
För övrigt har jag råkat gå och göra mig av med mitt singelskap. Efter lång tid i dejtingträsket och alldeles för mycket smärta, så kom han oplanerat och var helt fantastisk. Tänk så det kan bli!
Jag ville vara själv för att ha lite Karolina-tid. För att prioritera mig själv och komma vidare, växa och hitta tillbaka till hela själva jag och hela inspirationen och allt sånt jag råkat glömma bort. Aldrig trodde väl jag att jag skulle träffa någon som främjar det, någon jag kan ha Karolina-tid med! Och bara sådär på en gång! Tänk vad wow-faktorn är hög. Jag måste vara lyckligast i världen.
Tanken slog mig (skrämmande nu med facit i hand) att det kanske var för tidigt. ”Jag behöver ju vara ensam och hitta tillbaka till mig själv nu, avsluta och komma över det gamla innan jag påbörjar något nytt, jadda jadda”, ÄÄH! Vadå vänta, om det känns bra?
HEJA LIVET LIKSOM FÅNGA DAGEN OCH ALLT SÅNT HALLÅ!
Man kan ju inte för allt i sin värld riskera att missa chansen att få vara med en såhär fantastisk person, bara för att man ”enligt spelets alla regler” ska sörja och älta och bearbeta och komma över i x antal månader innan man är förlåten och/eller tillåten att gå vidare eller allt trams man kan tänka sig. ”Annars kan det ju uppfattas som att; ja, den förra killen kan ju inte ha betytt mycket för henne, så snabbt som hon träffade en ny”. Bullshit och så vidare. Varför tänker människor så? Meh! (och varför är man så dum att man bryr sig om det?)
Så nu vet ni, att jag har det förjävla bra!
(Och ja, nu fick ni ett mer välarbetat och genomtänkt inlägg, de är få, så njut!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar